Dr. Herbert Hillel Goldberg
Rubriken, ur Psaltaren 115:9, är en utmaning. I samma serie – Hallel, lovsångspsalmer – läser vi: ”Det är bättre att ta sin tillflykt till HERREN än att lita på furstar” (118:9).
Den 29 december 2012 bevisades än en gång var våra vänner befinner sig. Det av arabstater dominerade FN beslöt uppgradera ”Palestina” genom att ge den palestinska myndigheten (PA) observatörsstatus utan medlemskap. Av de 193 medlemsstaterna röstade 138 för resolutionen; endast 9 röstade emot och 41 avstod. Bland de sistnämnda fanns antagligen flera som var för ett erkännande. Att beslutet utgjorde ett brott mot ”Principdeklarationen” i 1993 års Osloavtal mellan Israel och araberna i Israel spelade ingen roll. Och när höll muslimska nationer ingångna avtal? Det här visar vad Israel står inför idag. Jag påminns om ett uttalande av förre borgmästaren i New York, Ed Koch, som sade att FN är en ”antisemitismens kloak”. Måhända är det dags för Israel, en ”ropande röst i öknen”, att hålla sig på avstånd från denna hycklarnas församling.
Skandalöst nog har EU dragit sitt strå till stacken. När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu meddelade att han ämnade ge tillstånd till uppförande av 3.000 nya bostäder i Jerusalem och dess judeiska förorter, blev ett antal europeiska stater, betraktade som ”vänner” till Israel, så upprörda att de kallade in Israels ambassadörer för att uttrycka sitt kraftiga motstånd. Kan vi tänka oss att Frankrike, Storbritannien, Tyskland eller USA skulle be någon om lov att få bygga i Paris, London, Berlin eller Washington?
Bekräftelsen kom när vid samma tid PA:s ordförande Mahmoud Abbas (ledare för Fatah) och Khaled Mashaal (terroriströrelsen Hamas ledare) tillkännagav att de gör anspråk på varenda kvadratcentimeter land från Jordanfloden till Medelhavet och att den judiska staten saknar existensrätt. Reaktionen? Inte ens en mumlande protest från länderna ifråga. Sådan tystnad från våra ”vänners” sida är varken mer eller mindre än ett knivhugg i ryggen.
Utan hänsyn till Israels invändningar vill världen skapa en ny grannstat på urgammal judisk mark. Ska då detta ge fred? Det strider mot all logik. Och ska amerikaner, européer eller andra göda och finansiera en sådan stat?
De senaste 20 årens utopiska fantasi att två stater ska leva sida vid sida och i fred på de 20% av området som blivit kvar åt Israel kan inte uppvisa vare sig historiska, juridiska eller ekonomiska bevis på genomförbarhet.
1. Palestina är en falsk benämning på de c:a 110.000 kvadratkilometer som i enlighet med Nationernas Förbunds beslut år 1920 skulle återgå till att bli Israel. Namnet kommer från den erövrande romerske kejsaren Hadrianus, som på 100-talet önskade utradera Israel och Judéen och i enlighet härmed gav området ett nytt namn. Detta betyder Filistéen och är ologiskt nog en anakronism som anspelar på ett grannfolk som försvann ur historien flera århundraden tidigare.
Genom liknande ologiska maktmedel skapade den brittiska mandatregimen, som administrerade regionen från 1918, efter Första världskriget, en artificiell palestinsk stat, (Trans-)Jordanien på 80% av marken. Resterande 20%, omfattande Judéen, Samarien, Golanhöjderna och Gazaremsan, skulle förvisso överlämnas till det judiska folket, men britterna förhalade detta till efter Förintelsen.
Det judiska folket har nu återvänt till sitt över 3.000 år gamla territorium, där ett antal judar alltid har varit bosatta. Den historiska samhörigheten med fäderneslandet är inte blott bibliskt grundad utan även bekräftad i internationell lag. Man kan omöjligt upprätta ytterligare en stat på samma mark och förvänta sig fred som ett resultat av detta. Under alla de år som förflutit har endast judarna betraktat Jerusalem som huvudstad i sitt hemland.
2. Palestinierna som folk saknar också verklighetsförankring. Det var ju så man benämnde judar som levde här under brittisk ockupation – och t.o.m. judar som bodde i andra länder (Jag hörde termen i Polen under min barndom). Benämningen fanns i namnet på ett judiskt sjukhus och en tidning (Palestine Post, sedermera Jerusalem Post). Araberna som levde här och till större delen var invandrare från arabiska grannländer förkastade begreppet ”palestinier” – man ansåg att det hade sionistiskt ursprung.
Det var inte förrän efter 1967 som araberna började beteckna sig själva som palestinier och förledde världen att tro att de är ättlingar till filistéerna. De var och är araber, har inget eget språk, ingen egen religion, inga unika särdrag som gör dem annorlunda än befolkningen i deras olika ursprungsländer. I själva verket lever fortfarande många av deras släktingar i dessa länder. Palestinierna uppfyller inga av de nödvändiga kriterierna för en egen nation. Faktum är: De är ett påhittat, inbillat folk.
3. Erkännande. Två folk kan omöjligen utvecklas och blomstra sida vid sida i fred utan ömsesidigt erkännande. Hamas, som numera styr över Gazaområdet, förkunnar i en nyckelparagraf i sitt urkundsdokument att man aldrig kommer att erkänna Israel, utan har som mål dess fullständiga tillintetgörelse. Mahmoud Abbas, ledare för den s.k. palestinska befrielseorganisationen (PLO), som i namn av PA ockuperar delar av Judéen och Samarien, har på liknande sätt ofta klargjort att man aldrig kommer att erkänna Israel.
Så hur kan någon tänka sig en fredlig samexistens? Minns bara vad som hände när 2005 Israel överlämnade den urgamla israeliska Gazaremsan, som man återuppbyggt under senare decennier, till araberna för att främja den efterlängtade freden. Svaret blev åratals beskjutning med raketer och granater insmugglade till eller tillverkade i Gaza – motiverad av en lögn som världen borde betrakta som sådan: den israeliska ockupationen av ”arabisk mark”. Rollerna är ombytta. Att bl.a. Israels heligaste plats, Tempelberget, ockuperas av islam, bryr sig ingen om att påpeka.
4. Erkänna ännu en konstgjord stat? Hur tänker sig världen detta? Vad förväntar man sig av Israel? En redan existerande ”palestinsk stat”, Jordanien, har erkänts av Israel – ett ömsesidigt erkännande. Två tredjedelar av Jordaniens befolkning är ”palestinska” araber som bebor delar av det urgamla Israel. Resten, däribland kung Abdullah Hussein, är beduiner. Ska man bejaka ytterligare ett eget påhitt, orättfärdigt främjat t.o.m. av EU, USA och (naturligtvis!) FN? Ska Israel avstå ännu mer mark? Vilket man dessutom förväntas göra utan förhandlingar – d.v.s. oavsett Israels ståndpunkt. De enda ”förhandlingar” den andra sidan önskar, är sådana där Israel redan på förhand har accepterat alla krav; på så sätt blir alla israeliska krav överflödiga.
Man kan också fråga sig varför Israel skulle förhandla med en man som Abbas, en förintelseförnekare som har undvikit alla tidigare förhandlingsmöjligheter och som i allt väsentligt kallar judar för lögnare.
5. Vilka gränser önskar världen? Gång på gång hör vi den befängda formuleringen ”i enlighet med 1967 års gränser och med Östra Jerusalem som huvudstad”. Dessa vapenstilleståndslinjer gick rakt igenom Israels hjärtland. Dessutom vann FN:s delningsplan från 1947 (Resolution 181) aldrig laga kraft, blev aldrig ratificerad. I själva verket förkastades den av alla arabstater och även av de arabledare som levde i de ”palestinska” (d.v.s. israeliska) områdena. Varför? Därför att den skulle ha krävt deras erkännande av en judisk stat – och t.o.m. en minimal sådan var oförenlig med de ideologiska riktlinjerna i deras politiska världserövrarreligion. Enligt FN-stadgan kan generalförsamlingen endast utfärda rekommendationer; det är bara säkerhetsrådet som kan fatta juridiskt bindande beslut. Något sådant kom dock aldrig till stånd, p.g.a. att arabstaterna beslutade sig för att ta lagen i egna händer: anfallskriget i maj 1948 i syfte att förgöra den ett dygn gamla staten Israel och driva judarna i havet. Härigenom blev vad som i israeliska ögon var en extremt orättvis delningsplan överspelad och irrelevant. Resolution 181 existerar inte och det skulle vara fullständigt absurt att försöka återuppliva ett dödfött barn efter 65 år.
Behövs en ny stat på just den israeliska återstoden av mark, när araberna själva besitter 650 gånger så mycket areal som judarna? Vi vet att Guds motståndare imiterar honom och vill få mänskligheten att tvivla. Ett exempel: När Mose utförde underverk med sin stav inför Farao, ”kallade Farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster” (2 Mos. 7:8-13, 22; 8:3, 6-7, 17-18). Men eftersom Gud ingrep och hans folk avgick med segern, kan dagens bibelläsare lita på hans ord. Fienden vill ifrågasätta biblisk profetia så snart den formulerats. Israel måste fatta ett beslut: ”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min” (19:5). Och varenda kristen vet att ”man måste lyda Gud mer än människor” (Apg. 5:29). Tråkigt nog har det korrumperade FN, med ”politiskt korrekt” känsla för rättvisa och vältrande sig i anti-israeliska resolutioner, inte utrymme för Bibeln som guidebok.
6. Vad skulle de nöja sig med? Inom PA lär sig barnen att hela Palestina tillhör dem. Deras skolböcker och kartor betecknar israeliska städer som arabiska. PA:s flagga uppvisar en kartkontur som omfattar hela det område som förr felaktigt kallades Palestina. Israel förekommer överhuvudtaget inte. På arabiska talar ledarskapet om den slutliga befrielsen av hela Palestina och fördrivningen av judarna. Slutmålet: att bli helt kvitt judarna – Judenfrei.
För fredens skull har nästan varje israelisk premiärminister sedan juni 1967 varit beredd att skänka de palestinska araberna i stort sett all den mark man befriade under Sexdagarskriget. I och med återlämnandet av Sinai till Egypten har Israel i själva verket lämnat ifrån sig 90% av all erövrad mark. Araberna lät sig inte nöja med mindre än vartenda sandkorn – inklusive allt som byggts upp av Israel.
En jämförelse: Jag undrar om svenska medborgare skulle samtycka till att den växande muslimska befolkningen i Malmö utropade sin stad som ”Kalifatet Malmöstan” eller om tyskarna skulle acceptera att den överväldigande muslimska lokalbefolkningen i Berlin-Kreuzberg (”Korskullen”) ställde krav på att få annektera sina islamiserade stadsdelar under beteckningen ”Halvmånens berg” – ett sätt för dessa nya invandrare att etablera en stat i staten. Och vad skulle FN eller EU säga?
Ännu en uppenbar fräckhet: Även om de palestinska araberna skulle tilldelas ytterligare en artificiell palestinsk stat på israelisk mark, planerar de inte att omlokalisera sina imaginära 4,5 miljoner ”flyktingar” (det är endast i deras fall som FN räknar t.o.m. fjärde generationen som flyktingar) i sin nya palestinska stat, utan i den stympade återstoden av Israel. Med tanke på de höga arabiska födelsetalen skulle detta innebära slutet för den judiska staten – demografiskt och demokratiskt. En gammal strategi för att förgöra det judiska Israel.
7. Vad säger Gud? Vem skall återvända hem till landet? Det finns många bibelreferenser, men jag nöjer mig med ett fåtal. ”Men nu, så säger HERREN, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min… Ty jag är HERREN, din Gud, Israels Helige, din Frälsare… Jag ger människor i ditt ställe, folk i stället för ditt liv. Frukta inte, ty jag är med dig. Jag skall låta dina barn komma från öster, och från väster skall jag samla dig. Jag skall säga till länderna i norr: Ge hit! och till södern: Håll dem inte tillbaka! För hit mina söner fjärran ifrån och mina döttrar från jordens ände” (Jes. 43:1-6). ”Därför skall du säga: Så säger Herren, HERREN: Jag skall samla er från folken och föra er tillbaka från de länder dit ni har blivit kringspridda, och jag skall ge er Israels land” (Hes. 11:17).
Vart skall de ta vägen? ”Israel och Juda, säger HERREN. Jag skall låta dem komma tillbaka till det land som jag gav åt deras fäder. Och de skall ta det i besittning” (Jer. 30:3). ”Ni skall inse att jag är HERREN, när jag låter er komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand lovade att ge åt era fäder” (Hes. 20:42).
Var finns gränserna? ”Det finns hopp för din framtid, säger HERREN. Dina barn skall vända tillbaka till sitt land [hebr. ’till sina gränser’]” (Jer. 31:17).
Att Israel med sina sex miljoner judar idag är världens största judiska samhälle är för varje bibelläsare verkligen ett levande bevis på den profetiska sanningen. Även återstoden judar kommer inom kort att vända hem och behöver allt tillgängligt utrymme för sina bostäder.
Får man ge bort det land vilket gavs åt Israel som evig arvedel att förvalta? Sannerligen inte! ”Jord (hebr. ’Landet’) får inte säljas för all framtid, ty landet är mitt och ni är främlingar och gäster hos mig” (3 Mos. 25:23).
Hur ställer sig Gud till dem som tog mark ifrån Israel, till dem som fortsätter att göra så och till dem som gör detta möjligt? Han skall samla folken i Josafats dal och göra upp räkningen med dem ”för mitt folks, min arvedel Israels, skull, som de har förskingrat bland hednafolken. De har delat mitt land” (Joel 3:2). Detta var och förblir hans domslut: ”Ja, så säger Herren, HERREN: Sannerligen, i brinnande nitälskan har jag talat mot de övriga folken och mot hela Edom [dagens Jordanien]. De har med glädje i hjärtat och med förakt i själen tagit mitt land i besittning för att tömma det och göra det till sitt byte… Se, i nitälskan och i vrede har jag talat, eftersom ni [bergen och höjderna] hånas av folken” (Hes. 36:5-6).
”Men ni, Israels berg, skall åter grönska och bära frukt åt mitt folk Israel, och de skall snart komma tillbaka. Ty jag skall komma till er och jag skall vända mig till er, och ni skall brukas och besås. Jag skall föra samman på er många människor, hela Israels hus. I städerna skall det på nytt bo människor och ruinerna skall byggas upp. Jag skall föra samman på er mängder av människor och boskap, och de skall bli fruktsamma och föröka sig. Jag skall låta er bli bebodda, alldeles som ni förr var. Jag skall göra er ännu mer gott än tidigare. Och ni skall inse att jag är HERREN. Jag skall åter låta människor vandra fram över er, nämligen mitt folk Israel. De skall ha er till besittning, och ni skall vara deras arvedel, och ni skall inte mer döda deras barn… Jag skall inte mer låta dig höra hån från hednafolken, och du skall inte mer behöva uthärda folkens förakt. Inte heller skall du mer komma ditt folk på fall, säger Herren, HERREN” (36:8-15).
Denna uppfyllelse äger rum i våra dagar och vårt gensvar borde vara: AMEN!