Gabriel A. Goldberg, fil. mag.
I början av Andra Mosebok utspelas en märklig händelse som riktar sökarljuset mot en grundläggande princip i Guds förhållande till Israel. På grund av sin korthet verkar den vara av underordnad betydelse jämfört med den övergripande berättelsen om befrielsen ur Egypten. Faktum är att den är synnerligen central. Denna underliga episod riktar vår uppmärksamhet mot händelser i vår egen tid och blir därför en allvarlig varning för att trotsa Gud ifråga om Israel.
När Mose var på väg till Egypten för att hos Farao begära Israels frigivning från dess träldom, ”hände det på ett viloställe att HERREN kom emot Mose [!] och ville döda honom. Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, vidrörde Moses [!] fötter med den och sade: ’Du är en blodsbrudgum för mig.’ Och HERREN lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade ’blodsbrudgum’” (2 Mos. 4:24-26). Det verkar som om Gud var ute efter att döda Mose (detta är den vanliga tolkningen).
Synnerligen märkligt.
Gud ger Mose i uppdrag att utföra en viktig uppgift: leda Israel ut ur Egypten (3:10). Och nu, när han nätt och jämnt kommit igång, vill Gud döda honom. Varpå Gud, lika snabbt och utan förklaring, låter sig bevekas. Tre korta versar, varefter själva uttågsberättelsen fortsätter.
Episodens motsägelsefullhet kräver en analys. Vi kommer också att se en märklig parallell mellan Faraos ständiga vägran att släppa Israel och Moses upprepade försök att slingra sig undan Guds instruktioner.
Nyckelfrågan är: Varför ville Gud döda Mose?
Bibeln ger oftast ett motiv till att Gud straffar människor eller åtminstone en föregående profetisk varning: Adam och Eva, Kain, staden Nineve. Men i detta fall verkar det inte finnas någon orsak.
Såväl judiska som kristna bibelkommentatorer letar efter svar i kontexten, speciellt i de två versarna omedelbart efter Guds försök att döda Mose. Sippora, Moses hustru, omskar deras son, vilket ledde till att Gud ”lät honom vara”, upphörde att försöka döda honom. Det tycks som om omskärelsen behagade Gud.
De judiska kommentatorerna Rashi och Sforno drog härav slutsatsen att Mose underlåtit att utföra den förbundsstipulerade omskärelsen av sonen. Guds vrede mot Mose var så stor att han ville döda honom. Kristna kommentatorer har i allmänhet samma uppfattning.
Men detta svar är förenat med vissa problem:
Ytterligare ett problem: Kan vi vara säkra på att Gud ville döda Mose? Han kanske ville döda någon annan.
Många läsare blir säkerligen överraskade av det faktum att Bibeln inte säger att Gud försökte döda Mose. Den hebreiska originaltexten nämner inte någon person. I 2 Mos. 4:24 använder hebreiskan bara pronomen: ”HERREN kom emot honom och ville döda honom”. Måste ”honom” syfta enbart på Mose? Vi vet att fyra individer anträdde färden: Mose, Sippora och parets båda söner, Gersom och Elieser. Den enda vi med säkerhet kan utesluta är Sippora.
New International Version (NIV), en populär engelsk bibelöversättning, stoppar (i likhet med den svenska versionen ovan) in namnet ”Mose” i texten istället för en ordagrann översättning med ”honom”. I förordet erkänner utgivarna att man ibland, för att skapa större klarhet, ersätter pronomen med substantiv eller egennamn. Hur vällovligt syftet än må vara krävs rejäl fräckhet för att ändra i texten.
Positivt är att utgivarna i en fotnot meddelar att ”honom” skulle kunna syfta på Moses son. Men många läser aldrig det finstilta. Istället för att klargöra, manipulerar NIV:s textvariant läsaren att se Mose som Guds måltavla.
Den avsiktliga felöversättningen ”Mose” istället för ”honom” är vida spridd bland kristna översättningar och ibland också judiska. Vissa påpekar inte ändringen, och läsaren förblir ovetande om att texten utsatts för en ”tolkningsförvanskning”.
Vem är då Guds avsedda offer? Mose, Gersom eller Elieser? Många väljer Mose, men samtliga tre har föreslagits av olika kommentatorer.
Den medeltida kommentatorn Ibn Ezra föreslog Elieser. En annan, Rashbam, skrev att Gud försökte döda Mose, men av en annan anledning: Mose hade, enligt Rashbam, tagit alltför god tid på sig att utföra Guds befallning att tala till Farao.
Vid det här laget frågar sig en del läsare: Spelar det överhuvudtaget någon roll vem det gäller? Sluta upp med hårklyverierna och fokusera på uttågets frälsningshistorik!
I själva verket är ”vem” och ”varför” livsviktiga när det gäller att förstå befrielsen. Bådadera måste beaktas i kombination för att det bakomliggande budskapet skall kunna förstås.
Jag håller med Rashbam, men bara delvis. Gud straffade Mose för att uppdraget försenats, men den individ han försökte döda var inte Mose, utan Gersom, hans förstfödde.
Istället för att leta i vers 25-26, d.v.s. efter Guds försök att döda någon, bör vi se på föregående versar: 22-23. Här instruerar Gud Mose om vad han ska säga till Farao: ”Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: ’Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.’ Men du har vägrat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son.”
Gud har ett syfte med Israel. Det skall vara ett heligt folk, ett rike av präster, Guds tjänare, inte Faraos slavar. Guds plan är att befria Israel, skänka folket Torah och föra det till det Utlovade landet. Där ska hans folk leva ut sin prästerliga uppgift som ”förstfödd son” bland folken, som Guds arvedel och hans egendom. Israel är inte något som Farao får behandla lättsinnigt.
Det är intressant att Mose inte inför Farao vid deras första möte upprepade vad Gud befallt honom att säga – åtminstone inte enligt vad Bibeln återger. Man skulle dessutom föreställa sig att dessa ord skulle komma att uttalas omedelbart före den tionde plågan, dråpslaget mot Egyptens förstfödda. Men inte heller där förekommer de. Lägg också märke till att Gud sade: ”Men du har vägrat släppa honom”, redan innan Mose ens hade mött Farao och denne haft någon möjlighet att vägra. På hebreiska står denna sats i imperfekt, förfluten form (va-tema’en, med ”vav-konsekutiv”), men flertalet kristna översättningar använder felaktigt ett konditionalt futurum (”om du kommer att vägra… så…”).
Varningen tycks vara felplacerad, såväl vad gäller kontext som kronologi. Märkligt nog dyker den upp här, precis innan Gud försöker döda någon i Moses familj. Den blir förståelig endast under förutsättning att varningen gäller just Moses familj.
Här har vi poängen. Visst är detta en varning till Farao; det framgår av vers 22. Men det är också ett budskap till Mose, som i likhet med Farao fördröjde Israels befrielse ur slaveriet.
Alla känner till att Farao 10 gånger vägrade att släppa Israels folk, med kulmen i den sista plågan, dråpslaget mot Egyptens förstfödda. Men det är inte många som lägger märke till att även Mose 10 gånger undvek eller fördröjde sitt uppdrag. Han hittade skäl till att inte gå, föreslog alternativ, vägrade låta sig övertygas eller var sen att handla. En slående kontrast till Abraham, som begav sig iväg till Moria utan invändningar.
För koncentrationens skull ska jag bara nämna de två tillfällen som omger vårt speciella textställe, nämligen den nionde och tionde undanflykten.
Den nionde förseningen hände samtidigt som Mose inledde sin resa. Istället för att skyndsamt bege sig till Egypten, tog han med sig hela sin familj, vilket följaktligen kom att innebära en långsammare förflyttning. Vi vet att detta var ett misstag, eftersom han så småningom skickade dem tillbaka till Midjan (18:1-6).
Efter nio förseningar och undanflykter från Moses sida sade Gud till honom: ”Du skall säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: ’Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.’ Men du har vägrat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son” (4:22-23).
Detta är ett tydligt budskap till Farao. Men det kan dessutom läsas som om det gäller Mose. Det känns som om Gud riktar vers 22 till Farao och därefter vänder sig mot Mose med vers 23:”Och jag har sagt till dig [Mose]: ’Släpp [hebr. Sänd] min son…’, men du [Mose] har vägrat… därför skall jag döda din förstfödde son.” Den hebreiska grundtexten kan faktiskt läsas precis så, som ett budskap till båda.
Så kommer vi till den tionde och potentiellt ödesdigra förseningen. På väg mot Egypten gjorde Mose halt för att tillbringa natten på ett värdshus. Självklart behövde familjen vila. Men det var fel att överhuvudtaget ta dem med, och nu blev därför resan försenad än en gång.
Det är nu Gud försöker döda… inte Mose, men hans förstfödde son Gersom. Och nu kan vi förstå varför varningen till Farao angående de förstföddas öde kommer före Moses tionde försening och inte på någon annan plats, som t.ex. före den tionde plågan några kapitel senare. Detta är den rätta placeringen. Här finns ingen motsägelse.
Moses upprepade undanflykter, hans brist på självtillit och även tillit till Gud som garant för hans uppdrag förebådade Faraos 10 förkastanden av Guds plan. Han stod t.o.m. inför samma hot som Farao: sin förstföddes död. Här illustreras den bibliska principen midah k’neged midah, lika för lika, eller: vad du sår ska du skörda. Om Mose eller Farao behandlar Guds förstfödde, Israel, lättsinnigt, kommer Gud själv att göra sammalunda med deras förstfödda.
Omskärelsen av lille Gersom räddade hans liv. Sippora rörde demonstrativt vid barnets fötter (inte Moses, som ofta påstås i översättningar, inkl. den svenska ovan) med förhuden. Gud var nådefull och hotet mot den förstfödde avvärjdes. Det är omöjligt att förbigå parallellen med hur israeliterna senare strök blod på sina dörrposter och -överstycken för att undgå de egyptiska förstföddas öde. Den hebreiska roten till verbet ”röra vid” (נ,ג,ע) i detta sammanhang – den blodiga förhuden som rörde vid Gersoms fötter (4:25) – är märkligt nog samma som vid det senare strykandet av blod på dörrposterna (12:22); beklagligt nog framgår detta inte i översättning.
Det finns flera textmässiga anledningar att välja tolkningen ”Gersoms fötter” snarare än den vanligt förkommande ”Moses fötter”. Men de ligger utanför ramarna för den här framställningen. Jag ska nöja mig med att än en gång påpeka att hebreiskan använder endast pronomen, inte egennamn: ”Hon vidrörde hans fötter med den” (4:25). Omedelbart dessförinnan handlar det om Gersom, inte om Mose. Inte ens den fras som ofta översätts med ”blodsbrudgum” eller liknande måste nödvändigtvis betyda ”make”, utan troligare ”en som förenats” genom ett förbund, i det här fallet med hänsyftning till Gersoms omskärelse. Men det här är material för ett annat bibelstudium.
Sammanfattningsvis: En identitetsfråga har fått sitt svar och ett märkligt textavsnitt belysts. Vi har sett hur översättningar kan leda oss på villovägar. Har det någon betydelse huruvida vi vet vem som Gud avsåg att döda? Självklart. Det faktum att den förstfödde sonen Gersom och inte Mose var det tilltänkta offret understryker Israels ställning som Guds förstfödde son. En flyktig incident som tycktes vara blott och bart ett sidospår, framstår därmed som en sinnebild för hela befrielsehistorien.
Men det här handlar inte bara om bibelstudium. På vilket sätt är den här episoden relevant idag?
Följderna av Moses undanflykter förebådade det större dramat kring Faraos motstånd mot Guds plan. Och bägge förebådade ett ännu större drama som utspelas i våra dagar. Episodens relevans ligger i dess karaktär av varning i rättan tid. Om Gud straffade Egyptens kung för att denne ville hindra Israel att nå sin kallelse och om han t.o.m. kunde tänka sig att straffa Mose, Israels blivande religiöse och politiske ledare, för att denne fördröjt processen, vad kan då konsekvenserna bli för vår tids ledare?
Ledarna för det internationella samfundet ignorerar fördomsfullt och falskt det fruktansvärda lidande som äger rum världen över, för att enbart rikta sina skenheliga fördömanden mot den judiska staten. Deras mål är att tvinga Israel att avstå från dess av Gud givna land och därmed sätta stopp för hans plan. I större utsträckning än någonsin tidigare är nationerna beslutna att isolera, bojkotta och utöva utpressning mot Israel, och därmed ställer man sig själv i direkt konfrontation med Gud. Profeten varnar: ”HERREN skall ryta från Sion” (Joel 3:16) när han dömer dem för att de delat Israels land.
Israels ledare, såväl religiösa som politiska, varnas för att fördröja Guds plan för Israel. Ingen ursäkt eller undanflykt accepteras.
Det återstår fortfarande för Israel att uppnå sin av Gud fastställda bestämmelse. Men insamlandet, ”vår återlösnings första blomning”, har inletts. Tiden är inne.