Dr. Herbert Hillel Goldberg
”Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen” (Pred. 1:9).
I förra numret av HASHIVAH skrev jag en essä om den nazistiska andans fortbestånd och dess ursinne gentemot den judiska befolkningen i dagens Israel (årg. 35 nr. 3: ”Gengångare i Mellanöstern”). Jag citerade ett antal särskilt signifikanta exempel ur den stora mängden historiska och nutida företeelser. Artikeln publicerades på nytt i andra media och på olika språk. Även om många vet att islam uppmuntrar till antisemitism, är det få som känner till att den rasistiska nazistläran omplanterades så snabbt och varaktigt i Mellanöstern, där idag judehatet frodas.
Än en gång läste jag i bönboken, under synagogans Yizkor-gudstjänst till de avlidnas minne, orden i bönen Kel Maleh Rachamim (O, Gud, full av nåd) vilka erinrar om de ”sex miljoner martyrer som mördades av tyskarna”. Som överlevande mindes jag mina familjemedlemmar som dödats, och i enlighet med sedvänjan nämnde jag deras namn. Och så tänkte jag på att det i Bibeln och de flesta bönböcker oftast är vårt lidande under egyptierna som nämns – men här har alltså Tyskland förevigats.
En tredje tanke för mig tillbaka till samma artikel. Alltför ofta hör jag orden ”Vi visste inte”, och ”Hade vi hjälpt judarna, skulle vi ha satt våra egna liv i fara”. För husfridens skull säger jag inte emot. Jag levde bland tyskar och polacker under krigsåren, medveten om dödshotet mot dem som hjälpte.
Det kan tilläggas – med tanke på påståendet att man inte visste – att Hitler såväl i sin bok Mein Kampf som i sina tal gång på gång förutsade ett judefritt Europa och därmed knappast gav rum för tvivel angående sin målsättning. Vissa medborgare hyste måhända fortfarande hopp om att riksdagen skulle tygla den skränande demagogen och agitatorn, men när han väl blivit diktator, var situationen en helt annan.
Inte heller kunde man ha undgått att lägga märke till att alla judiska grannar samlades in och ”försvann” och att skolbänkar gapade tomma. Vart hade alla – så våldsamt – tagit vägen? Någon sade träffande: ”SS-trupperna och lägervakterna och arbetarna var alla söner, bröder, makar, döttrar, systrar eller hustrur – i kontakt med sina anhöriga.”
Det finns de som beklagar att de inte förmådde – eller ville – hjälpa under förföljelserna eller att de ännu inte var födda. De önskar verkligen att de kunde ha hjälpt judarna! Vilken stor himmelsk belöning skulle inte vänta en sådan hjälte!
Kära läsare: Vi lever fortfarande i judehatets tid, åtminstone i Mellanöstern. Det går inte att förneka. Den som inte kunde vara till hjälp i det förflutna, kan engagera sig för judarna nu, idag. En kristen polska visade mig var hon och andra polacker brukade kasta bröd över muren till Warszawaghettot; hon mindes att hon hört innerligt tack från okända röster. Så välsignade hon och dessa familjer blivit för sina handlingar! Guds välbehag väger tyngre än varje fara eller förlust.
Och idag? Listan är lång över nationer, med Tyskland bland de ledande, som tillhandahåller vapen, utrustning och materiel, kunnande och finansiell hjälp åt stater som försvurit sig åt Israels förintelse. På vems sida står de? Samlar de inte på sig ny skuld och nya synder, som Gud kommer att bittert gengälda?
Känner vi inte till Iran? Känner vi inte till Ahmadinejad, som utslungar samma anklagelser mot det judiska folket som Hitler gjorde, och på samma sätt förutsäger dess totala utplånande? Och hur reagerar världen den här gången, när en sådan tyrann tillåts göra detta inför FN: rasa mot en annan FN-stat, Israel, medan ambassadörerna sitter där och lyssnar? Var finns rätt och rättvisa, FN-stadgan, fundamental lag? Så här långt har det alltså gått.
Vi kan vara förvissade om att Gud kommer att ta itu med den nye Hitler så som han gjorde med den gamle. Israels framtid är säkrad.
På grund av sin missgärning har den tyska nationen kommit att i ett negativt avseende förknippas t.o.m. med den judiska böneordningen. (Andra folk nämns inte, men Hitler hade många internationella medbrottslingar.) Hur mycket större vore det inte, om nationer kunde omnämnas i tacksägelse för sitt exemplariska stöd som Israels välgörare? Tanken kan tyckas utopisk, men för enskilda vänner är den en inbjudan.
Detta är utmanande, kanske t.o.m. avgörande, och enträgna ord. Idag räcker det inte med halvmesyrer för en vän av det judiska folket. Du är antingen för eller emot Israel. Israel behöver ditt engagemang – i såväl bön som handling. Som jude bosatt i Jerusalem sporras jag av dessa ord från den judiske Jesus, vilka utmanar varenda kristen människa över hela världen: ”Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt. 25:40). Blott den som är Guds medarbetare och deltar i försvaret och återuppbyggnaden av Israel kan med rätta fröjdas med Israel.
”Jubla, du dotter Sion; höj glädjerop, du Israel! Var glad och fröjda dig av hela ditt hjärta, du dotter Jerusalem!… HERREN, Israels Konung, bor i dig. Du skall inte längre frukta något ont. På den dagen skall det sägas till Jerusalem: ’Frukta inte, Sion; låt inte dina händer falla! HERREN, din Gud, bor i dig, en hjälte som frälsar…’ På den tiden skall jag föra er hem, ja, då skall jag föra er samman. Ty jag skall låta er bli till berömmelse och lovsång bland jordens alla folk, när jag gör slut på er fångenskap inför era ögon, säger HERREN” (Sef. 3:14-20)