Berättelsen om Balak och Bileam i Fjärde Mosebok är en mycket annorlunda sådan, inte bara för att den innehåller en talande åsna.
Fjärde Mosebok handlar huvudsakligen om Israels barn och de religiösa förhållningsregler dessa mottog under sin vandring från Sinai berg till det Utlovade landet.
En episod på tre hela kapitel har emellertid två icke-israelitiska individer som huvudaktörer, och här är Israel blott passivt involverat. Det är ett drama som utspelar sig uppe på Moabs berg: Balaks upprepade, fruktlösa försök att få Bileam att förbanna Israel. Det är osäkert ifall israeliterna, i lägret nere på slätten, överhuvudtaget var medvetna om händelseförloppet medan det pågick.
Varför måste vi få veta alla dessa detaljer om Balaks farhågor, hans bevekelsegrunder för att anlita Bileam, förhandlingsturerna och de misslyckade försöken att förbanna Israel? Vem bryr sig om moabiterna – förutom en moabit?
Vi får inte någon liknande långdragen redogörelse för maktspelet bland andra fiender till Israel, t.ex. amalekiterna.
Vad ligger bakom denna berättelse? Vi måste granska antydningarna. De innerhåller två budskap. 1) För Israel en bekräftelse av Guds trohet mot sina löften till Abraham. 2) För hednafolken en varning till dem som dristar sig till att förbanna Israel.
Här är antydningarna:
Vad var Bileam? Magiker och svartkonstnär? Javisst, men han var också profet, en Guds budbärare. Vem var också profet i detta tidiga skede? Abraham. Gud själv kallade honom profet i sitt drömbudskap till Abimelek, Gerars kung (1 Mos. 20:7).
Gud uppenbarade sig för Bileam och talade till honom (4 Mos. 22:9), precis som flera gånger till Abraham (t.ex. 1 Mos. 12:1). Gud kom till Bileam på natten (4 Mos. 22:8-9, 20), och Gud uppenbarade sig för Abraham i en syn, också nattetid, när stjärnorna syntes (1 Mos. 15:5).
Som ett eko från Farao en generation tidigare, fruktade kung Balak de israelitiska massorna på slättlandet nedanför (4 Mos. 22:3-4), och Bileam framförde kungens bekymmer inför Gud (v. 11). Och denna fruktan blir för oss en påminnelse om att Gud hade lovat Abraham riklig avkomma (1 Mos. 15:5), ett löfte som nu hade infriats.
Inför sin resa mot Moab ”steg Bileam upp på morgonen och sadlade sin åsninna” (4 Mos. 22:21). Som förberedelse för sin färd mot Moria ”sadlade Abraham tidigt nästa morgon sin åsna” (1 Mos. 22.3).
Bileam åtföljdes på sin färd av två unga tjänare (4 Mos. 22:22), i likhet med Abraham (1 Mos. 22:3).
Eftersom Bileams dubbelspelsuppsåt var uppenbart för Gud, hejdades han under resans gång av en ängel som uppmanade honom att lyda Gud (4 Mos. 22:35). I färd med att offra Isak hejdades Abraham, eftersom Gud kände hans trofasthet, av en ängel som välsignade honom för hans lydnad (1 Mos. 22:11-18).
Gud öppnade Bileams ögon så att han kunde se den ängel som blott hans åsna tidigare hade sett (4 Mos. 22:31). Abraham lyfte sin blick och ”fick syn på” den bagge som fastnat i snåret under hans möte med ängeln (1 Mos. 22:13).
Bileam kom från staden Petor (4 Mos. 22:5) i det område som på hebreiska kallades Aram Naharaim (5 Mos. 23:4), Mesopotamien i vissa översättningar. När Abraham skickade sin tjänare till ”mitt land och till min släkt” för att finna en hustru åt Isak, färdades hans trogne tjänare till Aram Naharaim (1 Mos. 24:4, 10).
Dessa inslag i berättelsen om Bileam som för tanken till detaljer i Abrahams liv är inga tillfälligheter – snarare avsiktliga antydningar. Beakta ytterligare ett bevis: De välsignelser som Bileam uttalade på bergshöjderna innehåller samma löften som hade getts till Abraham flera generationer tidigare.
Bileam talade i eufemistiska ordalag om Israels stora antal som ”Jakobs stoft” (4 Mos. 23:10). Abraham fick veta att hans ättlingar skulle bli lika oräkneliga som ”stoftet på jorden” (1 Mos. 13:16).
Bileam: Israel kommer att besegra sina fiender (4 Mos. 24:8). Gud sade till Abraham: ”Din avkomma skall inta sina fienders portar” (1 Mos. 22:17).
Slutligen: det avgörande ordet. Bileam sade: ”Välsignad är den som välsignar dig; förbannad är den som förbannar dig” (4 Mos. 24:9). Detta är ett nästan ordagrant citat från Guds oförglömliga löfte till Abraham: ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig” (1 Mos. 12:3).
Vad innebär dessa parallella antydningar? De är påminnelser till Israel om Guds trofasthet och löften till Abraham.
Varför nu? Även om alla judar skulle uppfatta sig som deltagare i Uttåget och hade hört Guds röst invid Sinai berg, är israeliterna i vår berättelse faktiskt en ny generation, inte ögonvittnen till tidigare underverk. Den gamla generationen hade dött i öknen.
Nu stod man inför en brytpunkt: intåget i det Utlovade landet, men utan Mose. Många kände otvivelaktigt såväl bävan som osäkerhet inför framtiden. I landet fanns mäktiga kanaaneiska fiender. Man måste bli bofast och bygga. Slut på manna från himlen. Nu skulle man plantera och skörda, vara beroende av årstider och väderfenomen.
Bekräftelsen här och nu av Guds löften till Abraham århundraden tidigare var en kraftfull uppmuntran till denna nya generation som stod i begrepp att vandra in i landet.
Men varför göra det hela så komplicerat? Varför tala i gåtor eller dolda budskap? Det är just detta som är poängen.
Vi har en berättelse som till det yttre handlar om en nation som försöker förbanna Israel, men i själva verket är det Gud som styr, manövrerar hela tiden, ibland öppet, ibland i bakgrunden, för att förverkliga sin plan. Dessa antydningar, nyckelord och episoder, svårfångade för vissa men uppenbara för det hebreiska örat, skulle påminna såväl denna som senare generationer om Guds trofasthet gentemot sitt folk, oavsett hur dyster situationen verkade på ytan. Hans förbund med Abraham är evigt.
Detta litterära konstgrepp med antydningar förekommer ofta i Bibeln för att avslöja olika betydelsenivåer. Tyvärr urvattnas de ofta i översättning.
Vilket är då berättelsens budskap till de icke-judiska folken? Även för många kristna Israel-vänner som låter sina böner, förhoppningar och önskningar sammanfalla med Guds plan för Israel, innebär det en oerhörd uppmuntran som förkunnar Guds trofasthet.
Men det finns också en underförstådd varning i berättelsen om Balak och Bileam.
Bileam åberopade sin tro på Gud: ”Jag kan inte överträda HERRENS, min Guds, befallning” (4 Mos. 22:18). Han uttalade Guds välsignelser över Israel och profeterade t.o.m., enligt den rabbinske kommentatorn Nachmanides, om den kommande Messias. Och ändå var Bileam ond. Även Nya testamentet beskriver Bileams korruption (2 Petr. 2:15; Upp. 2:14).
Han talade med Gud och Gud med honom. Guds Ande var över honom (4 Mos. 24:2). Han hörde ”Guds ord” och hade ”kunskap från den Högste” (24:16). Han talade endast ”vad HERREN lägger i min mun” (23:12). Men det här var kortvariga företeelser. Bileam handlade fortfarande i strid mot Guds vilja.
Till det yttre åberopade han trohet mot Gud, men innerst inne hatade han Israel och ville förbanna. Samma mun som välsignade var van vid att förorätta. Han rådde de midjanitiska och moabitiska kvinnorna att förföra israeliterna och fick därmed Israel att avfalla i avguderi (4 Mos. 31:16). Resultatet: 24.000 israeliter dog i en hemsökelse.
Bileam lever och frodas än idag. Det finns andligt insiktsfulla människor, religiösa ledare som bekänner sin tro på Gud, hävdar att man känner honom och äger Guds Ande inom sig, citerar Bibeln och utnyttjar sina predikstolar, estrader och medianätverk till att fördöma och förbanna Israel. Kanske är de vad de säger sig vara. Gud vet.
Vissa samlas vartannat år vid Bethlehem Bible College under parollen Christ at the Checkpoint för att betyga sitt stöd för palestinierna och deras kritik, t.o.m. delegitimering, av Israel. Pax Christi påstår sig förespråka icke-våld i en anda av ”Kristi fred”. De publicerar uttalanden med hätska fördömanden av Israel, men skapar en PR-motiverad dimridå framför palestinska terrorister och upploppsmän som använder granater, handeldvapen, illegala hemtillverkade sprängämnen (IED), mordbrandsdrakar och ballonger mot Israel. Fredliga demonstranter? Sannerligen: det latinska ordet pax (fred) är totalt oförenligt med användning av granater – och vice versa.
De kan vara pastorer i megakyrkor, världsberömda evangelister eller ledare för teologiska seminarier i vilket kyrkosamfund som helst. Ledare för stora kristna organisationer som World Vision stödjer palestinska anspråk, begråter det nära samarbetet USA-Israel och det evangelikala stödet för Israel. Kyrkornas Världsråd baktalar regelmässigt Israel, samtidigt som man yttrycker ovillkorlig sympati för palestinierna.
Precis som Balak betraktar de judarna som inkräktare, angripare och kolonisatörer. Precis som Bileam vill de isolera Israel och därigenom tillfoga henne skada, försvaga hennes ekonomi. De uppmanar till bojkott av Israel och stöder en antisemitisk BDS-rörelse, vars upphovsmän uttryckligt förkunnar att de strävar efter Israels undergång.
Kyrkornas Världsråds centralkommitte sammanträder I Genève, Schweiz. (EJF staff)
Precis som Bileam, som konspirerade för att fjärma Israel från Guds nåd och göra henne sårbar, predikar de att Israel för länge sedan förlorade Guds nåd och ersattes. Vissa, som mega-pastorn Andy Stanley vid North Point Community Church i Atlanta, Georgia, råder kristna att göra sig av med Tanach, Gamla testamentet, som källa för tro, inspiration och undervisning. Inte så underligt att ersättningsteologin håller på att göra comeback i vissa kretsar.
Fallet Bileam bevisar att till det yttre oklanderliga andliga kvalifikationer inte utgör någon garanti mot villoläror. Han ville förbanna. Men Gud lyssnade inte på honom (Jos. 24:10). Bileam lierade sig med den midjanitiska fienden – och gick under tillsammans med Midjans fem kungar (4 Mos. 31:8).
Åandra sidan förkastar tiotals miljoner kristna världen över idag Bileams andliga arv och stödjer aktivt det judiska folkets återvändande till dess urgamla land.
Och tiotusentals judar återvänder varje år hem till Israel, övertygade om att löftena till Abraham för tusentals år sedan fortfarande är giltiga. Detta är det bakomliggande, inspirerande budskapet i berättelsen om Balak och Bileam.