”Ty undervisning [Torah] skall gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem” (Jes. 2:3; Mika 4:2). När något upprepas i Bibeln väger det enligt judisk uppfattning extra tungt.
Den Eviges ordning att leda hans anvisningar genom hans ”heligt folk… utvalt att vara hans egendomsfolk bland alla folk på jordens yta… mindre än alla andra folk” (5 Mos. 7:6-7), är en bekräftelse på kärlek och på ”den ed som han hade svurit era fäder” (v.8).
I detta sammanhang drar vi oss till minnes att det var via Israel som de 10 budorden, tillämpliga för hela mänskligheten, gavs, men vi inser också att Lagens gåva äger ännu större vidd.
Många kristna utforskar idag de judiska rötterna. De är naturligtvis medvetna om Jesu ord: ”Frälsningen kommer från judarna” (Joh. 4:22). Han och lärjungarna var alla judar och levde enligt Mose lag. Skaran av troende i Jerusalem bestod av tiotusentals judar, ”och alla håller de strängt på Lagen” (Apg. 21:20).
Romare, greker och människor från andra folk kom till tro. De tog emot juden Jesu undervisning. De lärde sig Herrens bön, som består av utdrag ur judiska böner. ”Fader vår, som är i himmelen” har exakt samma ordalydelse som det judiska ”Avinu she-ba-shamayim”, och ”Helgat varde ditt namn” motsvaras i den judiska kaddish-bönen av ”Yitgadal ve-yitkadash shmey rabah”. Jesu saligprisningar är huvudsakligen från Tenach (Gamla testamentet).
Frälsningsläran kom från judarna, men de hedningar som blev troende behövde i enlighet med äldstebeslutet i Jerusalem inte hålla alla de judiska sedvänjorna (15:20; 21:25), t.ex. omskärelsen. Än idag nöjer sig judar med att icke-judar följer de så kallade noakidiska lagarna.
Under de närmast följande århundradena spreds tron till och inom många nationer, men där ville det stora flertalet romare och greker inte låta sig undervisas av judar. Sabbaten förvanskades. Veckodagar och bibliska helger gavs nya namn av hednisk härstamning.
Så framträdde kyrkofäder som vantolkade Bibeln, anklagade judarna för gudsmord (kristusmord) och hävdade att alla välsignelser i Gamla testamentet tillfaller kyrkan, medan alla förbannelser avser de av Gud förkastade judarna. Denna ersättningsteologi/-teori utövar fortfarande sitt inflytande.
Efter kyrkomötet i Nicaea under kejsar Konstantin I år 325 skickades det beklagansvärda Eusebius-brevet ut till kristna kyrkor i samtliga nationer. Det innehöll orden: ”Vi önskar avsöndra oss från judarnas förkastliga sällskap. Vår väg är mycket lättare.” Och detta handlade inte uteslutande om att ersätta Shabat med söndag.
Dock nöjde man sig inte med ett åtskiljande; det kom hatiska förkastelsedomar mot judar från predikstolarna, förföljelse, massmord, vandalisering av synagogor, bränning av judiska skrifter – en av religionen anbefalld antisemitism, som kulminerade i den nazistiska eran 1933-1945. Djävulen hatar judarna. Han vet hur mycket skada han åsamkats via Sion.
Alltsedan Andra Vatikankonciliet (1962-1965) under påven Johannes XXIII är det inte längre tillåtet att i romersk-katolska kyrkor predika om att judarna är skyldiga till gudsmord. Men trots frånvaron av detta slags anklagelser, är på det stora hela den religiösa antisemitismen på frammarsch i hela världen. T.o.m. i det traditionellt religiöst toleranta USA finns pastorer även i megaförsamlingar som från sina predikstolar undervisar om att Gamla testamentet idag saknar all betydelse och därför inte behöver läsas.
Lyckligtvis finns andra kristna som inte har fallit till föga för den antijudiska ersättningsteologin. De har insett att rötterna bär upp grenarna och att de själva är inympade i olivträdet som en del av Guds frälsningsplan (Rom. 11:17, 24). Sådana kristna betraktar också det blomstrande landet Israel av idag som ett Guds mirakel och en uppfyllelse av Bibelns profetior. Tragiskt nog får dessa israelvänner ofta lida för sin övertygelse i sina egna hemförsamlingar, oavsett samfundstillhörighet.
De ovannämnda profeterna Jesaja och Mika talade i just de citerade versarna om det framtida messianska kungariket, då ”många folk skall gå iväg och säga: ’Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.’”
Det står också skrivet: ”Så säger HERREN Sebaot: På den tiden skall tio män, av alla språk och länder, gripa tag i mantelfållen på en judisk man och säga: ’Låt oss gå med er, för vi har hört att Gud är med er’” (Sak. 8:23).
Bibeltroende borde redan idag inse detta och fröjda sig i de andliga välsignelser som blir följden.
Juden Paulus besvarade sin egen fråga: ”Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte… Gud har inte förskjutit sitt folk som han tidigare har känt som sitt… Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra” (Rom. 11:1-2, 29).
En människas yttersta mål är Himmelriket. I Uppenbarelsebokens kapitel 21 beskrivs en underbar stad vid namn Jerusalem, med 12 stadsportar, var och en krönt av namnet på en av Israels barns 12 stammar. På murarna är dessutom namnen på de 12 apostlarna, samtliga judar, inristade. Murarnas grundstenar är dekorerade med ädla stenar av samma slag som Israels överstepräst bar på sin bröstsköld i Templet som symboler för de 12 stammarna. Och där finns ett Sions berg. Gud förbereder oss för denna stad och vi kommer att känna oss mycket hemmastadda där!
Rabbinerna säger: ”Den som föraktar det jordiska Jerusalem är inte värdig det himmelska Jerusalem.”
I denna judiska bok, Bibeln – Guds Ord – står skrivet mycket mera om Sion, den eviga staden. Guds kärlek och trofasthet är utan slut. Hans förbund är evigt. Och den som längtar efter att tillsammans med Israel få bo där i evigheternas evighet, borde inte förbli en främling för detta folk här på jorden. ”Må HERREN välsigna dig från Sion, han som har gjort himmel och jord” (Ps. 134:3).